finafynd

Hur kommer det sig att man alltid glömmer hur ont det gör att föda barn? När man står där i hissen på väg upp till förlossningen kommer man plötsligt ihåg allt - klart och tydligt. Hur dum får man bli som frivilligt går med på att göra det en gång till? Ångest... Satan vad ont det gör! Men som Alicia sa för någon månad sedan: tänk mamma när du och pappa har den underbara brickan med flagga och champange framför er och bebisen bredvid er. Att det ska vara en sjuåring som talar om för mig att jag ska fokusera på målet istället för vägen till målet!

Min stora fasa var att det skulle gå så fort att bebisen skulle komma hemma i sängen inför mina barns uppskrämda ögon. Förra gången tog det nämligen bara en timme mellan inskrivningen på förlossningen och Alicias födelse. För att börja från början insåg jag redan på fredagen att i helgen händer det faktiskt. Äntligen! Med viss möda avnjöts tre rätter tillagade av Adam och för att mina barn skulle slippa få förlossningsskräck i unga år hämtades de sedan av mormor och morfar. 

Även om jag inte vill föda barn hemma  i sängen så vill jag inte vanka fram och tillbaka i korridoren på förlossningen för att öppna mig en centimeter i timmen. Aldrig! Så in med avslappningsskivan i cd-spelaren. Andas lugnt in och ut. Livmodern öppnar sig som en blomma. Tensapparaten på max. 
- Johanna, ska vi inte ringa nu? undrar Fredric oroligt. 
- Inte än!!!
- Nu tycker jag att vi åker in, säger Fredric ännu oroligare en timme senare.
- Neeej sa jag!
- Johanna, så här länge var vi inte hemma förra gången. Nu åker vi!
Då inser jag plötsligt att det är väldigt tätt mellan värkarna. Shit, tänk om ungen kommer i sängen iallafall. Eller i bilen. Måste bara ta på mig linserna, fixa till mig i håret, byta trosor, borsta tänderna, ta på mig örhängen... Måste känna mig fräsch. Eller kanske för att förhala resan in till den fruktade förlossningen. Fredric höll fullkomligt på att gå upp i limningen innan jag var färdig. När vi väl är i bilen får Fredric tvärnita för tre råddjur. Tänk om vi hade krockat... Klockan 03.34 är vi inskrivna och klockan 05.01 är Isabella född. Däremellan slet jag sönder Fredrics tröja, grät, svor åt skivans lugnande ord, trodde jag skulle dö, frenetiskt tryckande på tensen. Den lättnad jag kände när hon äntligen kom ut kommer jag aldrig att glömma! Hmm - har inte jag sagt det förrut?! 
    

Foto: Fredric Johansson