Ibland måste man ta beslut som är oerhört jobbiga men när det väl är taget känns hjärtat lite lättare.

 

Efter en hel del grubblande har vi har bestämt oss för att sälja vårt vackra drömhus. I nio år har vi levt i det gula huset med snickarglädje. Ett hus fyllt av minnen. Ett hus vi har lagt ner hela vår själ i. Ibland känns det så otroligt sorgligt och vi undrar vad vi håller på med och ibland känns det bara helt rätt. Men nu har vi bestämt oss. Ett hus är ju faktiskt bara ett hus. Egentligen. Hemma är ju där familjen är. Eller hur. Varför? Vi vill ha ett enkelt liv. Helt enkelt. Vi vill kunna cykla till jobb, skola och dagis. Vi vill att barnens kompisar ska kunna komma och gå i ur och skur. Vi vill inte planera in kompislek flera dagar i förväg. Det betyder så mycket för oss. I nio års tid har vi pendlat 2.5 mil tur och retur i två bilar varje dag. Ju äldre barnen blir desto större socialt liv skaffar de sig. Fredagkvällar strosande på Maxi medan barnen är på galej och att åka hem mellan jobb och hämtning kostar mer än det smakar. 

 

Jag hoppas verkligen att vårt hus nya ägare förstår dess själ och verkligen vårdar och tar hand om det på absolut bästa sätt. På något sätt känns det som vår bebis. Som har blivit stor och ska klara sig på egna ben. Förstår ni?! Det är ett hus jag pratar om. Det låter inte klokt. Jag vet. Men jag är nog inte riktigt klok.