finafynd

 

 

Ikväll somnade vår kisse Chini in. På djursjukhuset i Läckeby. Som den lilla gumma hon var och med alla dess krämpor som hör åldern till saknar vi henne enormt. Du fattas oss.

 

... innan vi flyttar. Min lilla butik är öppen på lördag kl 10 - 14.

 

Hjärtligt välkomna!

Nu är drömhuset snart i andra händers vård. Närmare bestämt i mitten på september. Under någon vecka var det helt ärligt lite svettigt. Två vuxna, tre barn, en katt och en himla massa grejer som inte har tak över huvudet om två och en halv månad. Men nu vet vi...

 

Vi ska flytta till ett vitputsat litet hus från 1957. Med cykelavståndsläge till jobb, skolor, dagis, affär... Jag kan se mitt enkla liv framför mig. Idag var vi där för andra gången och visade barnen som tidigare fått nöja sig med att se insidan på bild. Som alltid när möblerna är borta inser man att det kanske var liiite mer att göra än man trodde. Men min känsla är bra. Det kan man alltid känna när man kommer in genom en dörr. Är det här rätt hus för oss? Och ja, jag tror det. Med lite fix och trix kommer det bli superfint! Fast fruktansvärt sorgligt är det ju förstås ändå. Att sälja barnens barndomshem.

 

Idag är det min första semesterdag. Den första av tjugoen. Jag hade inte tänkt boka in något. Ta dagen som den kommer. Men nu har det börjat skrivas i kalendern. Saker som inte hunnits med under de senaste veckornas städande, trädgårdsfixande, ringande, husvisande... Efter den här veckan åker kalender och klocka undan. Glass ska köpas, stranden ska belamras av alla våra pinaler, cykelturer ska göras. Ja, vi ska njuta av sista sommaren i Kolboda.

 

Den här veckan ska jag iallafall slå två flugor i en smäll. Vi ska flyttrensa och loppisrensa. För i helgen är det loppis i Kolboda/Loverslund. Både lördag och söndag kl 10-16. Hjärtligt välkomna!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland måste man ta beslut som är oerhört jobbiga men när det väl är taget känns hjärtat lite lättare.

 

Efter en hel del grubblande har vi har bestämt oss för att sälja vårt vackra drömhus. I nio år har vi levt i det gula huset med snickarglädje. Ett hus fyllt av minnen. Ett hus vi har lagt ner hela vår själ i. Ibland känns det så otroligt sorgligt och vi undrar vad vi håller på med och ibland känns det bara helt rätt. Men nu har vi bestämt oss. Ett hus är ju faktiskt bara ett hus. Egentligen. Hemma är ju där familjen är. Eller hur. Varför? Vi vill ha ett enkelt liv. Helt enkelt. Vi vill kunna cykla till jobb, skola och dagis. Vi vill att barnens kompisar ska kunna komma och gå i ur och skur. Vi vill inte planera in kompislek flera dagar i förväg. Det betyder så mycket för oss. I nio års tid har vi pendlat 2.5 mil tur och retur i två bilar varje dag. Ju äldre barnen blir desto större socialt liv skaffar de sig. Fredagkvällar strosande på Maxi medan barnen är på galej och att åka hem mellan jobb och hämtning kostar mer än det smakar. 

 

Jag hoppas verkligen att vårt hus nya ägare förstår dess själ och verkligen vårdar och tar hand om det på absolut bästa sätt. På något sätt känns det som vår bebis. Som har blivit stor och ska klara sig på egna ben. Förstår ni?! Det är ett hus jag pratar om. Det låter inte klokt. Jag vet. Men jag är nog inte riktigt klok. 

 

 

 

 

Efter ett visst krångel blev det en hel del fina bilder. Den ena ungen i huset hade lagt tillbaka "tomma" batterier i förpackningen i kylskåpet. Jag trodde jag hade många batterier till kameran. Men icke... Jag fick åka och handla nya innan jag kunde börja. Hrmf! När jag sedan hade ätit min härliga lunch (och ännu en muffins till efterrätt) tänkte jag sy elefanter på löpande band. Men icke... Stoppningen är slut och jag får fortsätta imorgon för det är några mil till närmsta inköpsställe. Jag får sticka några disktrasor istället. Har jag garn hemma?! 

 

Här kommer en liten sneak peek:

 

 

 

 

...jobbar jag hemma. Jag gillar det. När jag jobbar hemma bestämmer jag redan på morgonen hur jag ska lägga upp dagen. Idag gick jag upp i tid. Det är inte så lite frestande som arbetande småbarnsmamma att ligga lite extra länge i den varma sköna sängen. Men när klockan var nio hade jag slängt in en tvätt i maskinen, dammsugit nedervåningen, plockat ur diskmaskinen, bakat muffins och ätit frukost. Fram till 10.45 sydde jag en elefant i orange tyg med rosa blommor. Det tar lite tid klippa till tyget, sy alla delar, stoppa och montera. Alla elefanter får ett alldeles speciellt namn. Vad ska denna sötnos få heta? Prinsessan...? 

 

 

Jag är ganska nöjd med mig själv. Häromdagen lyckades jag förvandla det platta bruna paketet till det här. Visserligen monterar jag dagligen lampor och lådor på mitt jobb i det stora blå huset men möbler förekommer sällan. Och det är inte precis det roligaste jag vet. Tålamodet brukar tryta en aning ganska snart. Det räcker att jag öppnar paketet och ser påsen med alla olika sorters skruvar och plugg.

 

Men voilà, Liten och jag lyckades...

 

 

Igår hände plötsligt det jag gått och väntat på. Och jag vet inte varför. Men plötsligt kände jag att nu, nu vill jag få ordning på webbshopen. Energin och lusten har inte funnits där. Så idag är Liten på dagis och jag har några timmar på mig att i lugn och ro få ner mina idéer på papper och skapa struktur. Nu har jag ju liiite erfarenhet som egenföretagare och vet vad som funkar och vad som funkar mindre bra. En förändring, en ganska stor förändring, är namnet. Det kommer att gå från finafynd.com till Johannas lilla butik. Känn på den. finafynd.com är ett jättebra namn på en webbshop men mindre bra på en gårdsbutik.

 

Gårdsbutiken kommer att vara stängd fram till vårkanten. Textilier och annat som kan ta skada av kyla och fukt är inplockat i det stora skåpet inne i huset. Så det ekar tomt det ute. 

 

 

Ibland kan jag snöa in. Och då menar jag inte bokstavligen utan jag menar att jag lätt fastnar för olika saker. Det kan vara Marabou choklad. Jag bara måste ha Marabou varje kväll. Eller deckare. Det har varit en lång period nu med Mari Jungstedt, Kristina Olsson, Viveca Sten... Fast i och för sig är jag nog fast för evigt. Ett annat exempel är leggings. Just nu bor jag i leggings och klänning. När jag var yngre hade jag en ängelperiod. Massor med änglar i hela lägenheten. Jag tycker fortfarande om änglar men de är inte lika många.

 

 

I söndags fyllde vår fina Alicia tio år. Så gissa om det har kalasats i helgen. Farmor och farbror Patrik kom på långväga besök. Och mormor och morfar. På lördagen var det släktkalas och som vanligt fick födelsedagsbarnet bestämma menyn. Indisk gryta och kladdkaka blev det denna gång. Alicia sa en gång för flera år sedan, till morfar, att han minsann inte hade något riktigt kalas. Han hade ingen fiskdamm. Så efter det har alla fiskdamm. För det klart att man vill ha ett riktigt kalas...

 

 

 

Jag var på auktion förrförra helgen och jag fyndade. Minsann.

 

I vårt vitrinskåp finns nu åtta stycken mattallrikar och nio stycken assietter i serien Ruter från Uppsala Ekeby. Jag fick dem för endast trehundra kronor. Det ni.

 

 

På något sätt känns det som om nytt år betyder nya möjligheter. Visst har väl var och varannan människa nyårslöften. En del bryts omedelbart och andra är startskottet mot mål. Jag gillar nyårslöften. Det är väl aldrig fel att reflektera över saker man kanske borde ändra på och nu dessutom få en spark i ändan. Jag har bestämt mig för att det här året ska jag komma underfund med vad jag vill göra med mitt liv. Mitt yrkesliv alltså. Jag läste i mitt horoskop någonstans att jag ska sluta söka och låta livet komma till mig. Låter kanske lite flummigt men ändå bra. Så alla lejon, ni behöver inte känna panik. Det löser sig.

 

Vad jag egentligen tänkte skriva om är höjdpunkten år 2012 i vårt ständiga renoveringskaos. Nämligen vår utbyggnad som är veranda som är sovrum. Här är några bilder som jag tog idag.

 

Granen är klädd. Rocky road och lakritskonfekt står i kylen. En och annan dammråtta lever men som Ernst säger: det blir jul iallafall. Julefriden börjar sakta men säkert infinna sig. En riktigt god jul önskar jag er alla fina läsare! Ta hand om er! 

 

Kram Johanna