Babyfotografering
Idag var det dags för den i vår familj obligatoriska babyfotograferingen till våra lokala morgontidningar och vår fotovägg. Som alla föräldrar vet krävs det viss planering om detta ska gå att genomföra. Hår ska fixas, kläder ska färgmatchas någorlunda och bebisen ska vara mätt och belåten. Med en känsla av kontroll åkte hela familjen till studion på sjukhuset där fotograferingen skulle äga rum.
Det började bra, endast en familj till som ska fotas. Ingen stressad fotograf här inte! När det så var vår tur frågade han om vi verkligen skulle vara med allihop - Ni blir så många, sa han. - Det blir många som kan blunda, skämtade jag och trodde att han skulle skratta men så inser jag att han inte skämtat. Plötsligt känns det inte lika kontrollerat längre och svetten börjar pärla sig på min panna. Suckande börjar fotografen, vi kan kalla honom Y, att placera ut oss på stolarna framför det luddigt klädda bordet. Jag skulle sitta med Isabella i mitten.
- Du ställer dig där. Nej ta inte med stolen. Lägg henne bara där så länge. Vill du att bara din hand ska synas?! Nej nu sjunker hon ihop. NEJ! Du ska hålla henne så här. Jag kände mig som ett barn som blev tillrättavisad. Le! Var glada! Svetten rann på ryggen. Kinderna och halsen blossade av förtret. Y slet och drog i min älskade Isabella som blev jätteledsen. Nu får ni inte fler bilder. Ni får ta den som blev bäst. Isabella som då får en liten andningspaus lugnar sig något och jag ber snällt Y att ta en bild till. Motvilligt tar han två bilder till. Digitala bilder! Vad gör det om han tar tjugo bilder? Det kostar inte honom mer än vad tio bilder gör. En av de sista bilderna fick det bli. Med ansträngt leende försöker vi alla sträcka upp oss. Själv sitter jag i mitten, knallröd med en ledsen bebis i konstig vinkel i famnen.
- Jag hade lust att ge honom fingret! utbrister den i vanliga fall lugna och snälla Adam i bilen på väg mot det behövliga fikat. - Man ska möta elakhet med godhet! sa min präktiga sambo. Sant, men jag hade jublat om Isabella hade lagt en mjölkpizza på Y´s luddiga lilla bord!
Roligt! Jag har kikat efter er:)
Jag tyckte Y sa Barometern på fredag och Östran på lördag. Så kolla då!
Jag riktigt känner hur det var när du beskriver detta. Han låter inte särskilt sympatisk. Jag tror
att Adams reaktion var ganska sund, samtidigt duktigt att hålla inne med den där, vilket jag inte
kan garantera att jag hade klarat.
Kram poå er alla.