Självplågeri!
Svetten rinner längs ryggraden. Benen känns som ett med asfalten. Lungorna sprängs när som helst. Smaken av blod i munnen är outhärdlig. Men det värsta av allt... jag måste spy. Snart kommer det! De sista metrarna till tomtgränsen går i ultrapid. Jag låter som en astmatiker med värsta anfallet. Jag ska klara att springa till grinden. När den magiska gränsen är nådd faller jag ihop som ett korthus. Flämtande efter luft likt en fisk på land.
Om fyra månader ska jag springa tjejmilen. Idag sprang jag... tre kilometer! Innan jag blev gravid hade jag precis kommit till det stadiet när det är roligt att springa. Benen bara går och det känns som om man kan springa hur långt som helst. Nu är jag på ruta ett igen. Känns jobbigt!
Foto: Fredric
Kommentarer
Trackback
