- Hur är det egentligen att vara mamma?
frågade Alicias nioåriga kompis mig när vi satt och fikade igår. Överumplad av frågan stammar jag fram att det är det bästa som hänt mig och att jag undrar vad jag gjorde med all tid innan barnen kom. Kanske inte det mest pedagogiska svaret precis.
- Det kanske är bäst att skaffa barnen först då medans man har tid. Med en gång menar jag, svarade hon mig eftertänksamt och började sedan prata om något annat.
Hela eftermiddagen gick jag och funderade på frågan. - Hur är det egentligen att vara mamma? När Adam föddes insåg jag att det är det här som är livets mening. Iallafall min. Att föra mänskligheten vidare. Det var verkligen en aha-upplevelse. En övertygelse jag fortfarande är helt säker på. Vissa dagar när det känns som om jag bara lagat mat, diskat, bytt blöjor och knappt hunnit klä på mig och när klockan är tre på eftermiddagen är jag så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig för natten. Då kan jag tänka på hur enkelt och bekymmerslöst livet var innan. Men vad tråkigt livet skulle bli till slut! Vad jag däremot tror är att det är viktigt att inte glömma bort att vara Johanna också. Ha ett bra jobb som jag trivs på. Sitta med fötterna i vatten ibland. Ta på löparskorna och springa lite då och då. Läsa en bra bok. Gå ut och äta med älsklingen på restaurang. Åka på auktion. Våga starta eget. Äta godis på en tisdagkväll (när barnen lagt sig). Handla en snygg klänning att ha till vardags...
Svaret på frågan är verkligen att det är det absolut bästa som hänt i hela mitt liv!
