När jag gör något, vad som helst, gör jag det ordentligt. Inga halvmesyrer. Allt eller inget. Sån är jag. På gott och ont. Så om jag ska baka lussebullar gör jag inte en sats - utan två. Fast jag trodde nog inte riktigt att det skulle bli sååå många. Vårt kök förvandlades till fabrik. Bakplåtspapper lånades av grannen och russinen tog till barnens glädje också slut (varför ha russin i när det ändå aldrig är någon som gillar det?!). En sak är iallafall säker: jag måste köpa fler ugnsplåtar. Vi har bara två stycken och det försvårar storbak något. Ett ljuvligt adventsfika blev det vill jag lova! Väl värt mödan...

är surfplattan. Handelns Utredningsinstitut har åter igen utsett årets julklapp. Enligt Telia kommer det att säljas 900 000 surfplattor år 2011. Surfplattan speglar vår tid. Men nä... den finns inte med på min önskelista. Jag vill bara ha snälla barn ;) I trettiotre år har det stått en häst högst upp på listan men jag har inte fått någon ännu...  

Liten ledsen. Tårar trillar. Magen värker. Mamma går och går. Hjärtat värker. Vyssar. Vaggar. Nynnar. Inget hjälper. Vad åt jag igår? Kanske är liten hungrig. Provar. Ännu inga rutiner. Du är ju rutinerad - tredje barnet. Visst. Åtta år är lång tid. Hunnit glömma. Ny liten människa med egen vilja. Bara en månad gammal - idag! Liten ledsen. Mamma ledsen.
Frisk luft ska vara bra. Snön faller. Halkigt. Slirigt. Liten somnar. Mamma får ny energi med varje andetag. Lättnad. Ingen värk. Känns mycket bättre nu.

Visst är det härligt att hämta posten när man vet att det antagligen har kommit något spännande i lådan. Kanske tidningen du prenumererar på eller ett paket med något du beställt. Jag tycker att det är synd att vi inte skickar brev längre. När jag var liten samlade jag på brevpapper. Gärna såna som doftade gott. Undrar jag om det ens går att få tag på brevpapper nuförtiden? 

Idag var det en sådan dag - för i förra veckan beställde jag Loppisfynd av Karin Lindroos. En underbart härlig bok med massor av inspiration! Den finfina inslagningen och det söta bokmärket förhöjde fyndkänslan ännu mer! En perfekt julklapp som du kan beställa här.

Foto: Johanna Alvemo 

Idag var det dags för den i vår familj obligatoriska babyfotograferingen till våra lokala morgontidningar och vår fotovägg. Som alla föräldrar vet krävs det viss planering om detta ska gå att genomföra. Hår ska fixas, kläder ska färgmatchas någorlunda och bebisen ska vara mätt och belåten. Med en känsla av kontroll åkte hela familjen till studion på sjukhuset där fotograferingen skulle äga rum. 

Det började bra, endast en familj till som ska fotas. Ingen stressad fotograf här inte! När det så var vår tur frågade han om vi verkligen skulle vara med allihop - Ni blir så många, sa han. - Det blir många som kan blunda, skämtade jag och trodde att han skulle skratta men så inser jag att han inte skämtat. Plötsligt känns det inte lika kontrollerat längre och svetten börjar pärla sig på min panna. Suckande börjar fotografen, vi kan kalla honom Y, att placera ut oss på stolarna framför det luddigt klädda bordet. Jag skulle sitta med Isabella i mitten.
- Du ställer dig där. Nej ta inte med stolen. Lägg henne bara där så länge. Vill du att bara din hand ska synas?! Nej nu sjunker hon ihop. NEJ! Du ska hålla henne så här. Jag kände mig som ett barn som blev tillrättavisad. Le! Var glada! Svetten rann på ryggen. Kinderna och halsen blossade av förtret. Y slet och drog i min älskade Isabella som blev jätteledsen. Nu får ni inte fler bilder. Ni får ta den som blev bäst. Isabella som då får en liten andningspaus lugnar sig något och jag ber snällt Y att ta en bild till. Motvilligt tar han två bilder till. Digitala bilder! Vad gör det om han tar tjugo bilder? Det kostar inte honom mer än vad tio bilder gör. En av de sista bilderna fick det bli. Med ansträngt leende försöker vi alla sträcka upp oss. Själv sitter jag i mitten, knallröd med en ledsen bebis i konstig vinkel i famnen.

- Jag hade lust att ge honom fingret! utbrister den i vanliga fall lugna och snälla Adam i bilen på väg mot det behövliga fikat. - Man ska möta elakhet med godhet! sa min präktiga sambo. Sant, men jag hade jublat om Isabella hade lagt en mjölkpizza på Y´s luddiga lilla bord!     

Är det "tillåtet" att måla om gamla möbler? Eller är det att begå helgerån? 

Jag har ju som ni kanske märkt en stor passion för möbler av äldre snitt. Jag minns första gången jag ropade in ett litet bord på auktion. Ett ganska högt bord med smala svängda ben. Jag bara skulle ha det - kosta vad det kosta skulle. Sedan dess har det fortsatt: skänken som teven står på, pysselskåpet i köket, skrivbordsstolen, soffbordet... Klädda stolsitsar har jag klätt om i vackra tyger och en del möbler har jag också målat vita. Är jag nu en möbelmördare? Jag resonerar som så att om skicket är perfekt målar jag inte. Men är det ringar efter blomkrukor, andra märken och fanér som släppt plockar jag fram målarpenseln. Ibland kan jag tycka att formen och utsmyckningar framträder när det blir vitt. 

Jag har ju tidigare skrivit om mitt senaste fynd och nu är det färdigt (förrutom att en del lådor står knopplimmade i snickarboden). Här är resultatet:  

Foto: Johanna Alvemo

när hon sover, när hon ligger på filten, i famnen... Vi kan stå där, hela familjen, med ett stort leende på läpparna och bara beundra henne - länge, länge. 

Faktiskt så kändes det lite sorgligt att det var sista lördagen med trerättersmiddag i vårt alldeles egna Halv sju hos oss. Den sista skeden utsökt god dessert svaldes med anddakt. Här är Alicias...

Alicia var inte bara kvällens kock utan hon fick också äran att dela ut priset till vinnaren. Med stort allvar var det sedan dags för poänguppläsning och prisutdelning.

 Kanske blir det Brunch hos oss eller Fika hos oss senare framöver... Adam och jag har bestämt att på söndag blir det efterrätt iallafall.

Jag lovade ju att lägga ut vinnar-recepten här på bloggen. Nu blev det så många recept att lägga ut så om det är något recept Ni skulle vilja ha bara hör av Er så mailar jag över det.

Foto: Fredric Johansson och Johanna Alvemo 

Förr i tiden, innan teknikens framfart, var högläsning vanligt. När skymningen svepte över stugorna samlades man runt en bok eller en duktig historieberättare och tända ljus för att kura skymning.

För fjortonde året i rad anordnar Föreningen Norden ett "Kura skymning-arrangemang" och i år är temat Det magiska Norden. På två tusen olika bibliotek i Norden och Baltikum har man idag högläsning för att på så sätt hålla liv i en gammal tradition. Årets författare och texter är: John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in (för vuxna), Lene Kaaberbøl  - Skämmerskans dotter (för större barn) och Andri Snær Magnason - Berättelsen om den blå planeten (för små barn).

Jag tycker om uttrycket kura skymning. Årets mörkaste tid känns alltid trist och kall. Men om vi tänder några ljus, pratar med varandra och kanske läser högt ur en bok, känns nog inte vintern fullt så lång. En bra tradition tycker jag!

Ett tips till Er som bor nära Kalmar:

Högläsning på boktorget

Bland annat ur LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN av John Ajvide Lindqvist. Ylva Jacobsson och hennes dotter Maja bjuder på kandelamusik.

Jag har länge letat efter en sekretär till Alicia. En flickas dröm i form av många små lådor att samla alla småsaker i. Drömmen uppenbarade sig plötsligt på blocket för ett par veckor sedan. Bara att hyra ett släp, bära upp på Alicias rum och fylla med alla hennes saker. Men riktigt så enkelt var det inte... Jag hade inte räknat med att den skulle vara så tung, men tack vare vår snälla granne kom den på plats (jag vågade inte ens titta när de baxade upp den för trappan!). Den var kanske också lite större och mörkare än jag tänkt mig så nu har vit färg inhandlats, Alicias säng förflyttats till Adams rum och alla strängligen förbjudna att tillträda det tillfälliga målarrummet. Fortsättning följer... 

Foto: Johanna Alvemo   

Sent om sider tänkte jag berätta lite om lördagens middag som lagades av Fredric. Som vanligt avslöjades kvällens meny vid frukosten och gissa om det vattnades i munnen... Kocken hade bestämt sig för att köra amerikanskt tema alla rätter igenom.

 Jag är inte jätteförtjust i soppor särskilt inte krämiga varianter. De ska helst vara klara, men den här soppan var nog den godaste soppa jag någonsin ätit. Smakrik och alldeles lagom i konsistensen! Hemgjorda hamburgerbröd, portobellosvamp istället för hamburgare till vegetarianen, underbart goda chokladstrutar gjorde oss alla imponerade. Minus till kocken för tidsmissen. Huvudrätten serverades först klockan halv nio och då var alla superhungriga inklusive minsta tjejen. Det är något magiskt med hemgjorda hamburgare i vår familj. Fredric har gjort det en gång tidigare. Närmare bestämt för tio år sedan och Adam var alldeles nyfödd. Fredric hade stått i köket halva dagen och när vi äntligen skulle sätta oss och äta vaknade Adam ledsen för det onda i hans lilla kolikmage.

Nästa lördag är la grande finale! Alicia är då kvällens värdinna och får då dessutom äran att dela ut vinsten till den kock som fått flest poäng. Jag tänkte lägga ut recepten på den vinnande menyn här men om Du skulle vilja något av de andra recepten är det bara att höra av sig. 

Hur kommer det sig att man alltid glömmer hur ont det gör att föda barn? När man står där i hissen på väg upp till förlossningen kommer man plötsligt ihåg allt - klart och tydligt. Hur dum får man bli som frivilligt går med på att göra det en gång till? Ångest... Satan vad ont det gör! Men som Alicia sa för någon månad sedan: tänk mamma när du och pappa har den underbara brickan med flagga och champange framför er och bebisen bredvid er. Att det ska vara en sjuåring som talar om för mig att jag ska fokusera på målet istället för vägen till målet!

Min stora fasa var att det skulle gå så fort att bebisen skulle komma hemma i sängen inför mina barns uppskrämda ögon. Förra gången tog det nämligen bara en timme mellan inskrivningen på förlossningen och Alicias födelse. För att börja från början insåg jag redan på fredagen att i helgen händer det faktiskt. Äntligen! Med viss möda avnjöts tre rätter tillagade av Adam och för att mina barn skulle slippa få förlossningsskräck i unga år hämtades de sedan av mormor och morfar. 

Även om jag inte vill föda barn hemma  i sängen så vill jag inte vanka fram och tillbaka i korridoren på förlossningen för att öppna mig en centimeter i timmen. Aldrig! Så in med avslappningsskivan i cd-spelaren. Andas lugnt in och ut. Livmodern öppnar sig som en blomma. Tensapparaten på max. 
- Johanna, ska vi inte ringa nu? undrar Fredric oroligt. 
- Inte än!!!
- Nu tycker jag att vi åker in, säger Fredric ännu oroligare en timme senare.
- Neeej sa jag!
- Johanna, så här länge var vi inte hemma förra gången. Nu åker vi!
Då inser jag plötsligt att det är väldigt tätt mellan värkarna. Shit, tänk om ungen kommer i sängen iallafall. Eller i bilen. Måste bara ta på mig linserna, fixa till mig i håret, byta trosor, borsta tänderna, ta på mig örhängen... Måste känna mig fräsch. Eller kanske för att förhala resan in till den fruktade förlossningen. Fredric höll fullkomligt på att gå upp i limningen innan jag var färdig. När vi väl är i bilen får Fredric tvärnita för tre råddjur. Tänk om vi hade krockat... Klockan 03.34 är vi inskrivna och klockan 05.01 är Isabella född. Däremellan slet jag sönder Fredrics tröja, grät, svor åt skivans lugnande ord, trodde jag skulle dö, frenetiskt tryckande på tensen. Den lättnad jag kände när hon äntligen kom ut kommer jag aldrig att glömma! Hmm - har inte jag sagt det förrut?! 
    

Foto: Fredric Johansson