Idag har jag fotat lite nyheter till butiken.

Foto: Johanna - finafynd.com

frågade Alicias nioåriga kompis mig när vi satt och fikade igår. Överumplad av frågan stammar jag fram att det är det bästa som hänt mig och att jag undrar vad jag gjorde med all tid innan barnen kom. Kanske inte det mest pedagogiska svaret precis.
- Det kanske är bäst att skaffa barnen först då medans man har tid. Med en gång menar jag, svarade hon mig eftertänksamt och började sedan prata om något annat.

Hela eftermiddagen gick jag och funderade på frågan. - Hur är det egentligen att vara mamma? När Adam föddes insåg jag att det är det här som är livets mening. Iallafall min. Att föra mänskligheten vidare. Det var verkligen en aha-upplevelse. En övertygelse jag fortfarande är helt säker på. Vissa dagar när det känns som om jag bara lagat mat, diskat, bytt blöjor och knappt hunnit klä på mig och när klockan är tre på eftermiddagen är jag så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig för natten. Då kan jag tänka på hur enkelt och bekymmerslöst livet var innan. Men vad tråkigt livet skulle bli till slut! Vad jag däremot tror är att det är viktigt att inte glömma bort att vara Johanna också. Ha ett bra jobb som jag trivs på. Sitta med fötterna i vatten ibland. Ta på löparskorna och springa lite då och då. Läsa en bra bok. Gå ut och äta med älsklingen på restaurang. Åka på auktion. Våga starta eget. Äta godis på en tisdagkväll (när barnen lagt sig). Handla en snygg klänning att ha till vardags...

Svaret på frågan är verkligen att det är det absolut bästa som hänt i hela mitt liv!

Duka fint. Häng upp en ljuskrona i taket. Ställ några fina ljuslyktor i fönstret. Sopa bort lite spindelnät och vips blir garaget det perfekta tillhållet för bjudning. Jag tycker att är det sommar så ska man sitta ute. Oavsett väder. Vi har länge pratat om att bygga en altan men det blir liksom lite mindre pretentiöst om man dukar i garaget. Fast å andra sidan finns det ju en hel del saker som behöver förvaras just i garaget. Vi får se. Kanske blir det en altan i framtiden.

Foto: Johanna - finafynd.com

Som kanske en del av er vet håller vi på att bygga ut. En glasveranda som ska vara sovrum. Det går sakta men säkert framåt. Åtskilliga timmar har lagts på att hitta en äldre pardörr som ska vara mellan veranda och vardagsrum. Mission impossible! Det blev till slut en femton år gammal pardörr med frostat glas inhandlad på Blocket. Men lite vit färg och nytt glas kommer att göra susen! Förhoppningsvis kommer snickaren och sätter in den imorgon.

Allt detta medför att vardagsrummet måste tapetseras om och när man ändå är i farten kan vi lika gärna slipa parketten och när golvsliparen ändå är här kan han lika gärna slipa trappen...  Och visst är det lite trist att sedan ställa in två tråkiga och nedsuttna Klippan-soffor i det fina vardagsrummet. Och tjockteven då?! Vad plats den tar! Kanske ska jag måla om skänken också. Nu överdriver jag en aning, men bara lite. För det ena drar alltid med sig det andra.

Liten gillar vår trapp. Så nu har vi satt upp ett räcke för att ha något att fästa grinden i. Tycker det blev ganska fint, om jag får säga det själv.  

Foto: Johanna - finafynd.com

... eller ja, iallafall sommarlovet. Tidigare somrar har det varit skönt att komma in i rutiner och vardag igen efter en skön sommar men i år skulle jag kunna ha sommarlov lite till. Kanske var detta mitt sista långa sommarlov någonsin.

Det ekade tomt vid frukostbordet i morse. Liten undrade när alla andra skulle komma och sätta sig. Märkligt vad snabbt man kommer in i nya rutiner. 

Sommar för mig är knastrande ljud från mina målarfläckade svarta träskor mot grusvägen, buketter med Renfana på tork, blåbärsfläckar på händerna (och runt munnen!), solsvedda axlar, hav-och-vind-trassligt hår, grässtrån i husets alla vrån, handdukar på tork, sand mellan tårna... Åh, sommaren är alldeles för kort! Sedan har ju alla årstider sin tjusning, såklart.

Bilen har styrts mot en helg i Stockholm, födelsedagsfirande på Visingsö, bröllop i Göteborg, svärmor i Vänersborg och några fina dagar på Legoland i Danmark.

Barnen har gått i simskola. Varje dag i fyra veckor. I ur och skur. Märkestavlornas påfyllnad har grävt djupa hål i min plånbok. Liten står upp nu. Mot allt. Släpper taget ibland. Svajar lite fram och tillbaka för att sedan dimpa ner på blöjrumpan.

Hus och trädgård har fått stå tillbaka lite grand. Vi ska fixa och dona lite inomhus i höst istället.

En och annan loppis och auktion har jag besökt. Lite smått och gott kom jag allt över. Vänta så får Ni snart se i butiken.

Ett axplock av sommarens bilder:

Vad händer till hösten? Planen är att jag ska vara föräldraledig från mitt jobb på IKEA fram till augusti nästa år. Jag ska verkligen njuta av att kunna vara med på allt som rör barnen. Jag ska traska med på skolans vandringar, titta på Adams fotbollsmatcher, köra Alicia till dansen, ta hem barnens kompisar när de vill...

Jag ska också försöka tänka på att inte ha för många järn i elden. Fokusera på utvalda saker. Jag har några fina idéer för min butik. En idé är något större, läskigare, mer krävande och absolut roligast. Den är fortfarande på idéstadiet men som Sickan brukar säga: jag har en plan!

Huset behöver lite nya tapeter och lite vit färg här och där. Golv behöver slipas. Sju år sätter sina spår. Lådor ska rensas. Grindar i trappen ska upp. Men hur var det nu... inte för många järn i elden?! Fokus Johanna! Fokus!


Foton: Johanna och Fredric - finafynd.com

Ibland kan ens problem kännas futtiga. Som idag. När jag vaknade och klev upp började jag fundera på de ickeexisterande pardörrarna mellan vardagsrum och nybyggd glasveranda. Dörrar som jag tror vi aldrig kommer att finna. Jag funderade på att vi måste betala vår nödvändiga och nylevererade ved och att jag måste städa hela huset. Tyngd av alla "problem" slår jag en stund senare upp Aftonbladet...

Herregud! Vad tänker jag på?! Mina problem är väl ingenting. Jag inser inte hur bra jag har det.

När Liten var ännu mindre ville inte viktkurvan se ut som den skulle. Jag minns min oro. En oro som alltid kommer att sitta kvar längst in i mitt hjärta. Jag lider med den här pojkens mamma.

Jag känner ofta en maktlöshet. Jag vill hjälpa. Men jag är inte rik och jag är inte läkare. Vad kan jag göra? Jag vill inte bara se på när alla dessa människor dör av undernäring.

Aftonbladet har startat en akutfond där pengarna går till Läkare Utan Gränser och deras insats på Afrikas Horn. Om alla skänker en timma av sin lön skulle hjälpen bli oerhört stor. Snälla gör det!!!

Här kan Du gå in och lämna ditt bidrag.